Ibland kryper den sig på. Förlamar hela mig. Saknaden efter er. Jag gråter tills jag inte kan andas. Tills de ringer i öronen och hela huvudet värker. De gör bokstavligen ont i hjärtat. Svider som eld. Jag ser på bilder på er. Och gråter ännu mer. Jag svär , spottar och fräser. Hatar att jag inte får ha er här. Försöker sluta mina ögon och se er levandes. Se er friska . Istället ser jag er alltid som döda. Stela, kalla. Och sorgen förlamar mig. Jag ställer mig och kollar på mina sovande barn. Förstår hur fruktansvärt de måste varit för er att släppa taget. Är så glad jag höll mig stark och rakryggad in i de sista. Så att ni fick somna in med ro. Med vetskapen att jag skulle fixa de. Och de gör jag. Den förlamade sorgen finns alltid där i bakgrunden. Men livet går före. Mina barn går före. Jag gråter i natt. Tills huvudet nästan sprängs. Och i morrn går solen upp igen och jag väcks av små röster som ropar mammamammamamma. Och livet känns fantastisk igen